Läggesta om Lördagen

Och med den natten i bagaget var jag ju såklart inte Usain Bolt när jag vaknade. Mineralvatten, dusch och kaffe var förnamnet och sedan en medioker Chicken Curry med dubbel Cola så kunde vi börja kunna diskutera saker och ting. Många gör ju misstaget att trycka i sig en deg med extra ost, tolv sorters djur och bearnaisse när de ska återställa sig. Ärligt talat, både du och jag vet att det inte fungerar särskilt bra med pizza på bakfyllan. Det bästa man kan peta i sig dagen efter är fruktsallad med nötter. Det har jag lärt mig av min bästis SF Nilsdotter. Dessvärre brukar ju kroppen försöka lura en att svulla flott genom den där märkliga specialhungern men jag ser bara detta som ytterligare ett bevis på människans ofullkomlighet.

Apropå mat så har jag redovisat i princip allt jag ätit, ja. Det började som en corny grej men nu kan jag inte sluta. Hemskt ledsen för detta. Jag kommer antagligen bli tvingad att börja matblogga efter luffen och klistra upp bilder på varenda ostsmörgås jag petar i mig framöver. Det är inget att göra åt. Har man börjat är man stuck. Det är som med GHB eller Farmville.

Småningom satt jag på tåget mot Läggesta. I Sthlm var det byte och 4,9 miljoner människor klev på med små svenska flaggor i handen och ovanligt dumma ansiktsuttryck. Jag orkar inte ens kommentera det där som hände i Lördags i Sthlm. Grattis till alla er som gifte sig. Särskilt ni som inte gjorde en rikstäckande medial grej av det.
Läggesta tog emot med två bussar som tog en bort från Läggesta. Jag klev inte på någon av dem för jag skulle ju till just Läggesta. Det blev lite "efter katastrofen"-feeling när de gröna bussarna försvunnit i fjärran och ett oerhört ödsligt Sörmland tornade upp runt mg. Jag lyckades genom lite McGyver-tricks få igång min urladdade burk (friktionsenergi är hemligheten) och kontakta dagens värd som gav mig vägbeskrivning till ett än mer öde område. Den före detta stationen Läggesta Nedre.

Här gick jag och smågnolade och upplevde naturen i väl en halvtimme utan att något hände. Gårdagens sviter hängde fortfarande kvar i nerverna och ett tag funderade jag på om jag var lurad av någon gammal ärkefiende. Snart kanske det skulle dyka upp en svart van med tonade rutor och skjuta av mig. Platsen var perfekt. Ingen skulle se något. Fuck, ingen skulle ens höra något!
Dessbättre kom ingen gangstertruck utan något kanske ännu mer otippat. Det till synes nedlagda spåret visade sig vara i viss mån i bruk för här kom nu ett litet rart tåg tuffande. Det såg ut att höra hemma i en helt annan tidsepok och människorna som klev ut förändrade inte detta intryck. Den noja jag nyss upplevt ersattes med en svårt surrealistisk vibb. Jag var Alice och hade klättrat ner i kaninhålet utan att ens märka det.
Surrealism är dock inget jag inte kan hantera. Det är bara att gunga med och skulle allt visa sig vara en tillfällig psykos eller ett delirium så har jag ju i alla fall något att blogga om. Jag vill hursomhelst tro att bilden till vänster utgör något bevis för att jag och de övriga var där på riktigt och inte bara i mitt huvud.
I den pittoreska stationsbyggnaden hölls födelsedagskalas i väntsalen. Akustiken var perfekt och publiken så där precis lagom stor för att det inte ska bli för privat men fortfarande intimt.

Födelsedagsbarnet utmanade mig genom att önska sånger från medeltidsrepertoaren men jag vill hävda att jag klarade det galant. Det är märkligt det där med minne. Jag minns knappt namnen på mina egna släktingar men sångtexter kan hänga sig ordagrant kvar även om man inte framfört dem på åratal. Återigen grattis och tack för att jag fick medverka Gode Herr Ågren. Välkommen på rätt sida 30!