Efter lite sedvanligt tågkrångel är jag snart framme i Karlstad. Jag har flera och lite blandade minnen av denna stad. Mitt första är min militärmönstring och den avskydde jag genuint. Jag tycker generellt inte om miljöer med bara män. Särskilt inte unga män. Jag gjorde mitt allra sämsta och ljög som fan för psykologen men blev ändå placerad som plutonbefäl för fjälljägarna. 15 månader i Abisko. Lyx! Ni av dagens ungdom anar inte hur lyckliga ni är som slipper det där eländet.
Ett bättre minne från Karlstad är när jag för några månader satt rastlös och trist i Gbg och helt enkelt frågade på FB vad jag borde göra den stundande helgen. Jag fick en hel del svar och någon dag senare satt jag på en examensfest i Värmlands huvudstad bland fullständiga främlingar, drack cider och pratade om motorer. (Jag kan inte ett skit om motorer men fattade när jag skulle verka imponerad) Jag hade oerhört trevligt och roades i hemlighet av hur värmlandspöjkarna började prata mer och mer dialekt ju längre kvällen fortskred.
Jag tycker alla dialekter på jorden är vackrast när de talas av tjejer förutom just värmländskan. Där föredrar jag männen. Jag tänker inte ett skit på Hajk och Smala Sussie utan på Fröding, folkmusik och min bästis Conny-Brandman. Kanske är därför. "Ho köm ju å la sä hos mamma å mäj" Ho ho ho!

En sista iakttagelse är att Grums tyvärr inte alls har den stadsslogan jag trott eller kanske snarare hoppats på i alla år dvs. "Mums! Grums!". Den rätta sloganen är "Så mycket mer" och iom att det första man ser när man rullar in i orten är ett gigantiskt pappersbruk så får man väl nästan hoppas att det stämmer.