onsdag 30 juni 2010

Raj raj i Rålis

Nämen ser man på? Det finns ju faktiskt mysiga parker även i Sthlm. Rålambshovsparken heter en av dem och inte Rolandshovsparken som jag länge trodde. Här satt, låg, freesbee-ade ett soligt litet sällskap när jag några timmar senare än utlovat kom snubblande. Det bjöds på hemmagjord taco eh... eller var det jambalaya, och frisk pilsner. Detta blev exakt en sån picnic-spelning som jag hade efterlyst. Oerhört avspänt med både bekanta, nya bekanta och främlingar i samvaro.

Jag spelade tre låtar, körde lite quiz (jag är en grym quizmaster och kommer falla tillbaka på det ifall artistkarriären går åt snoken) och varvade det med lite gott att äta och dricka. Efter ett par vändor var mitt "officiella uppträdande" över. Detta gjorde dessbättre inte att folk gav sig av. Vi fortsatte med att leka iPhone-leken (Fat Booth är fortfarande roligt) och improviserade sånger. Jag hittade en pojk som jag ska göra till flickidol av och sno på varenda öre. Han verkade helt cool med idéen och konsekvenserna. Hå hå ja ja... dagens ungdom. Skymningen föll över Fridhemsplan men vi satt kvar och blev besökta av både trevliga och otrevliga fyllon. Jag som hade trott att jag skulle sitta tills det blev kallt konstaterade i värden Gode Herr Jiveskogs sällskap att det ju aldrig blev kallt. Vi hann komma till det härliga tillstånd där man börjar prata "allvar" innan vi framåt småtimmarna packade ihop och drog oss hemåt. Stockholms Finest!

P.s Mannen på bilden är inte värden för aftonen utan Unge Herr Fiffel. En god vän och vapendragare sedan gammalt. D.s

Marteenage!

Torsdagaftonen fortsatte på ett nästan nostalgiskt vis. Värden körde generöst in mig till Stockholm Central där min tidigare nämnda bästis Martina Nilsdotter väntade med en blomsterkvast och en röd cykel. Blommorna var inte till mig utan till henne då hon firat skolavslutning med sina elever.

Martina och jag går lååångt tillbaka. En gång i tiden blev vi kära i varandra fast hon var tillsammans med min bästis. Jag var hyfsat rakryggad och sa väl i alla fall typ som det var till kompisen och sen var vi inte kompisar längre. Däremot blev jag och Martina ihop men eftersom hon var en sån "ung och singel tjej i storstan" så ville hon inte vara tillsammans med någon alls utan bara ha obskyra överenskommelser och då blev jag sur och gjorde slut med henne. Sen blev hon ihop med min bästis igen och nu är alla bästisar med alla. Väljer jag att tro i alla fall.
Denna episod i mitt liv inspirerade dock inte till "Han och Alexandra och Jag" då den sången redan var skriven. Däremot har jag fått massor av inspiration av Martina i övrigt och vi har haft sjukt skoj massor med gånger. Hon är glad, generös och kavat. Hon spelar både gitarr och piano och släpper snart sin andra platta. Snygg, smart och sexig. Och singel. Om jag inte redan hade varit kär i och tillsammans med henne en gång hade jag lätt kollat upp henne och kanske till och med raggat lite på henne. Det kanske du borde göra? Hon finns på http://www.myspace.com/nilsdotter.

Vi tog en södersväng som förr i tiden och hann med både gamla Carmen och gamla Kvarnen och hon försökte få mig att ragga på någon. Jag vågade inte ens pröva. Är inte det märkligt? Jag har inga som helst problem att ställa mig inför 500 främlingar och sjunga men att går fram och börja prata med en tjej jag inte känner tycker jag är oerhört läskigt.

Efter Hej hå och en halv flaska rom somnade jag på hennes soffa. Morgonen därpå vaknade jag till doften av hennes vederkvickande frukost och bara ett halvt dygn senare var jag på benen och satte av mot Rålambshovsparken. Mer om detta inom kort.








(Tycker du detta inlägg blev en smula för privat? Jo, jag kan nog hålla med och kommer säkert få massor av skit för detta men så är det ju med kära vänner. "Den man älskar bloggar man lite för utlämnande om" som det heter i Bibeln.)

lördag 26 juni 2010

Från Säffle till Sollentuna

Direkt som tåget lämnade Säffle station kände jag hur min andhämtning blev lättare. Huden fick tillbaka sin rätta temperatur och blodet kom upp i rätt tempo. Ta detta på rätt sätt; Det var inte Säffle det var fel på. Det var en kombination av att jag ytterst tveksamt var rätt artist på arrangemanget, avsaknaden av sysslor efter spelningen samt några tragiska och obehagliga bekantskaper i hotellbaren. Jag kommer inte ge upp stan men tills nästa gång ska jag vara bättre förberedd.

Snart nog mellanlandade jag hur som helst i Gbg vilket kändes oerhört främmande. När man bytt stad varje dag i en vecka vänjer sig sinnena vid att inte känna igen sig så jag tittade med helt nya ögon på den Kungsgata jag trampat och betraktat tusentals gånger förut. Dessutom hann jag med en lunch med min bästis Olivia Bergdahl så det var klart värt en snabbis "hemma" även om de mongoliska nudlarna lämnade betydligt mer att önska än sällskapet.

Kontraster mina vänner! Jag får aldrig uppleva dem så tydligt som när jag turnerar i allmänhet och luffar i synnerhet. Från de livsglada tonåringarna i Växjö till den ödsliga stämningen i Säffle och nu satt jag plötsligt och smaskade nygrillad chorizo i ett bostadsrätts-område omgiven av småbarnsföräldrar och deras föräldrar. Solen sken såklart och barnen plaskade i bassängerna. Det var som att jag blivit morfad in i min egen sång "Eldsjäl" fast med mindre torftighet och mera gemyt.

Det hade nog samlats närmare 40 personer i väldigt blandade åldrar och efter en överdådig presentation av Gode Herr Arvebro som stod värd för dagen blev det en mycket sympatiskt visstund i det gröna. Detta finns väldokumenterat då värden var en stor YouTube-entusiast och hade dyr videoutrustning på plats. http://www.facebook.com/reqs.php#!/video/video.php?v=10150212995235072. Hittar kanske en bättre länk men här har ni ett Fb-alternativ i varje fall.

Hatten gick varm och Sollentuna och Tegelhagen kan gratulera sig själva i att tangera Rättviks 55 kr /person vilket sänder dem upp på en delad förstaplats i Luffartoppen. Det blir goda märket på grindposten.


onsdag 23 juni 2010

Tillfälligt Avbrott!

Denna tisdag fick jag temporärt avbryta luffen och åka till jobbet. Jag orkar inte riktigt beskriva vad detta innebär utan publicerar helt enkelt lite bilder från dagen och hur mitt liv brukar se ut när jag inte luffar. Tillbaka imorgon.


Uppvuxen i Växjö

En del småstäder får jag ruggiga vibbar av. Det handlar inte om människorna jag mött i staden utan är mer delikat, svårdefinierat. Som att det vilar en ondska över orten. Som att kraftlinjerna i urberget korsas under byn och skapar en skev och Silent Hill-artad atsmossfär. Vårgårda, Laxå och Värnamo är några exempel.
Växjö är dock exemplet på det motsatta. Redan första gången jag var i stan fick jag en starkt positiv känsla av orten. Kanske var det för att jag var på väg till Hultsfred, kanske för att jag hittade ett väldigt fint café med en fontän, jag vet inte, men sedan dess känner jag alltid lite extra lust när det blivit dags att åka till denna sydsmåländska ort.

När jag klev av tåget blev jag mött av Fröken Alva som tillsammans med några vänner skulle stå värdinna för kvällen. Hon betalade frikostigt min lokalbuss-resa mot ett klassiskt småstads-villaområde i stadens utkant. Planen att vara i Linnéparken hade ändrats till att vara "Hemma Hos" då Alva fruktade det hon kallade Växjövädret. Hon menade att trots att solen sken kunde det snart nog komma ett hällande regn. Lite som i Gbg med andra ord. Jag visste såklart bättre men valde att inte protestera.

En bussresa senare möttes jag av Unge Herr Julius och Fröken Carro som tillsammans hade tagit initiativet att bjuda in mig. Grillen var redan igång och snart serverades jag marinerad kycklingfilé med potatis och grönsallad samt gräddfil vilket fungerade väl som kompletterande sås till kycklingen.

Det här var kanske min raraste publik på luffen so far. Fröken Alva och hennes vänner gick på estetgymnasiet och efter att ha pratat med hennes mor i telefon förstod jag att det inte var första gången som min röst hade hörts i hemmet. Med andra ord var entusiasmen i sällskapet väldigt varm. Jag blir alltid rörd men också lite skrämd av att ungdomar jag aldrig mött faktiskt lyssnar på det jag skapat. Jag vet ju så här i efterhand inte om jag är "Bra För Dem" så att säga. Men å andra sidan kanske det inte är mitt ansvar heller.

En taskig sak med att vara tonåring som jag blev påmind om av sällskapet är hur lite pengar man har. Det gäller hela tiden att prioritera och spara och hitta gratisalternativ. Det är rätt skevt om man tänker på hur mycket lust man har när man är 16. Senare i livet slentrianslösar man ju lite till mans och köper onödiga statusprylar för summor som en tonåring skulle ha kul en hel sommar för. Eller... inte jag alltså. Jag lägger alla mina pengar på vin, kvinnor, män, solrosor och sång. Resten kalasar jag bort.

Efter att ha tagit en lite bekymrad titt på Växjös nattliv en måndag och som hastigast träffat en bekant blev jag inkvarterad i en lånelya. Dagen därpå bjöds det på frukost med fröknarna och sedan var det dags för en inte helt välkommen paus i Luffen. Mer om detta i nästa inlägg.
Tack till alla er som tog mig till och var med på Julles veranda. Det var ett bra och kanske modigt initiativ. Tror inte jag själv hade vågat det i er ålder. Hoppas vi ses snart igen.


P.s Solen fortsatte såklart att skina resten av kvällen och jag konstaterar nu att jag bytt landskap 7 gånger på lika många dagar och att solen varit en trogen följeslagare. Om denna trend inte bryts kommer jag börja fakturera landstinget i den län jag kommer till. Alternativt starta en kult. D.s

tisdag 22 juni 2010

Småländsk Söndag

Efter en god natts sömn vaknade jag fullständigt uttorkad och jävlig då jag slagit på det elektriska elementet på max och sedan glömt att skruva ner det. Jag blev dock snabbt återfuktad då det var friskt och kyligt ute på balkongen. Min sörmländska värdinna jobbar som PT/dietist/motivatör eller helt enkelt med att vara väldigt nyttig (på bilden bredvid tallriken ligger hennes medalj från Sthlm Maraton) så efter flera dagars slackeri blev jag äntligen uppmanad och motiverad att genomföra ett någorlunda gediget träningspass. På detta följde GI-lax med potäter och körsbärstomater samt Paraguay-Slovakien på TV. Ja, idag var det söndag och sabbaten ska ju som bekant helgas. Även av luffare. Således fick gitarren vila och ge rum för mer robusta sysslor som träning och fotboll.

Söndagen skulle dock i första hand spenderas i Småland. Jag hade siktet inställt på Växjö när jag drog mig till minnes att jag på färden dit skulle traska förbi Goda Fru Carlström på Solbacka. Hon brukar alltid vara generös med både sovloft, mat och dryck. Klart värt att passera. Herrgården ligger ute på den Småländska landsbygden omgiven av gödseldoftande åkrar, silverglittrande sjöar och lummiga lövträdsskogar. Man förstår att den där tanten Lindgren kunde knåpa ihop ett och annat romantiskt om hon växte upp i slika miljöer.
Till min glädje var Frun hemmavid och nog kunde hon erbjuda en bit mat och härbärge om jag högg ved följande dag, ett erbjudande jag naturligtvis nappade på. En får ju inte vara rädd för lite handarbete.

Dagens lilla funderare i familje/föräldra-debattten:
På Solbacka finns två honkatter. Den ena dödfödde sin enda unge för några månader sedan medan den andra födde två friska små trollkatter någon vecka senare. Snart nog började kissarna snart att dia även från den barnlösa honan som alltjämt hade mjölkproduktionen igång sedan sin dödfödda. Den biologiska modern såg inget problem i detta utan välkomnade assistansen och nu lever de alla fyra oerhört harmoniskt och kärleksfullt tillsammans. Ungarna behandlar båda sina "mödrar" på samma sätt och de solidariska honkatterna vårdar och värnar om både varandra och sin familj med jämbördig omsorg.

Jag ska erkänna att mitt luffande hittilss varit nästan oroväckande enkelt och snudd på flärdfullt. Som att det skulle komma någon form av kompenserande katastrof. Förhoppningsvis fungerar inte universum så men det hindrar en ju inte från att oroa sig i onödan. Nå, denna söndagkväll och natt kunde jag först tillgodose mig en utsökt kycklinggryta med banan, ris och en kraftig argentinare. Senare om aftonen fick jag låna gårdens jacuzzi i vilken jag avnjöt melon, druvor, dyr choklad, fransk ost och ytterligare rött och rosa vin.
"Se på luffarn som ligger i bubblet. Se på luffarn som flyger Buisness class". Och ni som tycker att jag fuskluffar kan dricka ert försurade källvatten och gnaga på era skogaholms-Limpor bäst ni vill.
Jag tycker att jag luffar bra.
*Fet jävla jättesmiley med varg-grin och tryffel runt munnen*

Natten blev lång och väldigt sympatisk tills vi framåt småtimmarna gick till bädds. Mindre sympatisk var dock Carlströmskans väninna som efter att jag snuttat kudde i 3,5 timme tokbankade på dörren och gick in i mitt sovrum halvt vrålandes hur kul det är att väcka folk. Man kan ha hela det latinska alfabetet, halva det grekiska samt ett par runor i bokstavskombinationer men borde ändå fatta att den sortens humor är lika lustig som det är att förneka någon vård, dra in ett socialbidrag för en tvåbarnsmor i förorten eller att skända kyrkogårdar. Man gör det "för att man kan" och resultatet blir att någon blir skitsur. Grattis!

Jag lyckades dock somna om efter någon timme och vaknade först fram på eftermiddagen. Till min stora förvåning och illa dolda glädje hade Goda Frun själv utfört det handarbete jag lovat ta hand om och efter ännu ett gott mål mat med pepparkryddad skinka, honungsyoghurt och kaffe på nymalda bönor var det dags för mig att lyfta på hatten och luffa söderöver mot nya äventyr.

söndag 20 juni 2010

Det blev en inte helt planerad fortsatt resa från Läggesta. Sent om sider kom ett erbjudande om sommarstuge-häng som jag helt enkelt inte kunde motstå. Sommarstugan låg i krokarna av Katrineholm och efter en mellanlandning i Eskilstuna där jag konstaterat att man inte kan äta något i stan efter kl. 22.00 (Hur fan överlever ni? Drar ni till parken Zoo och gnager gnu?) blev jag upplockad i en röd liten bil och körd till Max. Nej, jag tog ingen bild på min burgare. Tror ni har koll på dessa.

Klockan var väl runt midnatt när vi anlände till den naturskönt belägna stugan. Solen hade precis vänt och de första tecknen på gryning kunde skönjas. Det var så tyst att man kunde höra sin egen tinnitus och över sjön drog älvslöjorna fram och åter.

- Tror du spoven jag körde på klarade sig? frågade Goda Fru Eriksson
- Nej, den dog. svarade jag.
- Är du säker? Jag tyckte det verkade som att den flög vidare.
- Den dog.
- Men...
- En spov i den storleksordningen väger uppskattningsvis 150 gram. Den fick en date med ett 500 kg tungt metallföremål som rörde sig i 70 km/h. Det motsvarar ungefär att du skulle skalla en rymdfärja. Den dog.

Spovmord eller inte så började snart resten av skogens fåglar att sjunga för oss och lördagnatten blev en välbehövlig, vacker och synnerligen avslappnad kontrast till härjet i Uppsala och surrealismen i Läggesta.

Läggesta om Lördagen

Och med den natten i bagaget var jag ju såklart inte Usain Bolt när jag vaknade. Mineralvatten, dusch och kaffe var förnamnet och sedan en medioker Chicken Curry med dubbel Cola så kunde vi börja kunna diskutera saker och ting. Många gör ju misstaget att trycka i sig en deg med extra ost, tolv sorters djur och bearnaisse när de ska återställa sig. Ärligt talat, både du och jag vet att det inte fungerar särskilt bra med pizza på bakfyllan. Det bästa man kan peta i sig dagen efter är fruktsallad med nötter. Det har jag lärt mig av min bästis SF Nilsdotter. Dessvärre brukar ju kroppen försöka lura en att svulla flott genom den där märkliga specialhungern men jag ser bara detta som ytterligare ett bevis på människans ofullkomlighet.

Apropå mat så har jag redovisat i princip allt jag ätit, ja. Det började som en corny grej men nu kan jag inte sluta. Hemskt ledsen för detta. Jag kommer antagligen bli tvingad att börja matblogga efter luffen och klistra upp bilder på varenda ostsmörgås jag petar i mig framöver. Det är inget att göra åt. Har man börjat är man stuck. Det är som med GHB eller Farmville.

Småningom satt jag på tåget mot Läggesta. I Sthlm var det byte och 4,9 miljoner människor klev på med små svenska flaggor i handen och ovanligt dumma ansiktsuttryck. Jag orkar inte ens kommentera det där som hände i Lördags i Sthlm. Grattis till alla er som gifte sig. Särskilt ni som inte gjorde en rikstäckande medial grej av det.
Läggesta tog emot med två bussar som tog en bort från Läggesta. Jag klev inte på någon av dem för jag skulle ju till just Läggesta. Det blev lite "efter katastrofen"-feeling när de gröna bussarna försvunnit i fjärran och ett oerhört ödsligt Sörmland tornade upp runt mg. Jag lyckades genom lite McGyver-tricks få igång min urladdade burk (friktionsenergi är hemligheten) och kontakta dagens värd som gav mig vägbeskrivning till ett än mer öde område. Den före detta stationen Läggesta Nedre.

Här gick jag och smågnolade och upplevde naturen i väl en halvtimme utan att något hände. Gårdagens sviter hängde fortfarande kvar i nerverna och ett tag funderade jag på om jag var lurad av någon gammal ärkefiende. Snart kanske det skulle dyka upp en svart van med tonade rutor och skjuta av mig. Platsen var perfekt. Ingen skulle se något. Fuck, ingen skulle ens höra något!
Dessbättre kom ingen gangstertruck utan något kanske ännu mer otippat. Det till synes nedlagda spåret visade sig vara i viss mån i bruk för här kom nu ett litet rart tåg tuffande. Det såg ut att höra hemma i en helt annan tidsepok och människorna som klev ut förändrade inte detta intryck. Den noja jag nyss upplevt ersattes med en svårt surrealistisk vibb. Jag var Alice och hade klättrat ner i kaninhålet utan att ens märka det.
Surrealism är dock inget jag inte kan hantera. Det är bara att gunga med och skulle allt visa sig vara en tillfällig psykos eller ett delirium så har jag ju i alla fall något att blogga om. Jag vill hursomhelst tro att bilden till vänster utgör något bevis för att jag och de övriga var där på riktigt och inte bara i mitt huvud.
I den pittoreska stationsbyggnaden hölls födelsedagskalas i väntsalen. Akustiken var perfekt och publiken så där precis lagom stor för att det inte ska bli för privat men fortfarande intimt.

Födelsedagsbarnet utmanade mig genom att önska sånger från medeltidsrepertoaren men jag vill hävda att jag klarade det galant. Det är märkligt det där med minne. Jag minns knappt namnen på mina egna släktingar men sångtexter kan hänga sig ordagrant kvar även om man inte framfört dem på åratal. Återigen grattis och tack för att jag fick medverka Gode Herr Ågren. Välkommen på rätt sida 30!

lördag 19 juni 2010

Uppsala by night

Efter uträttat värv i Ekonomikum kunde man ju trott att det var färdigspelat. Icke! En tenor vid namn Martin hade ordnat så fint att jag kunde spontanspela på Upplands nation. Varför inte tänkte jag och fick min andra nostalgisvallning på denna resa. Upplands. Som späd tonåring lyckades mina då studerande vänner smuggla in mig i denna studentikosa lokal. På den tiden var det som att kliva genom Narnia-garderoben och jag fascinerades enormt av alla överliggande socionomer, ärtvärdar och vampyrlajvare. Att baren dessutom var anpassad efter studentens eller luffarens plånbok gjorde lokalen ultimat.
Denna fascination har såklart avtagit med åren men jag tindrade ändå med ögonen när jag såg dansgolvet där jag 19 år gammal kysste min första student. Anna hette hon och är säkert gift och har 12 barn vid det här laget. Hå hå ja ja...

Längst inne på nationen fanns ett valv med perfekt akustik för en trubadix. Skojigt nog hade jag gott om supportrar på plats och det blev riktigt festligt. Extra skoj att en kör var på plats och kunde klämma i på "Hej Hå..." och "Ingen Kan" välintonerat och med ters-stämmor. Efter konserten bjöd de på en oerhört vacker snapsvisa. Klingande rent och med polyfona stämmor. Ganska sjukt att sjunga så fint om sprit. Det går ju inte att sjunga så fint om man dricker den.

Appropå sprit så har ju studenterna och norrlänningarna en jävligt skev tunga. Jag om någon uppskattar en väl avrundad, gyllne rom eller en rökig bronsfärgad whiskey och jag kan bli gråtmild av rätt nubbe till sillen. Men varför i all sin dar vill man att brännvinet ska smaka halstablett? Och vad är grejen med Stroh-Rom och Absint? Ok, absint rätt serverad med smält socker genom absintsked kan väl gå an men 75 %-ig sprit i PET-flaska känns inte helt koscher. Mannen på bilden är min bästis Bollifer Ferner och blev bjuden på nyssnämna vilket såklart resulterade i tidig hemgång.

Resten av nationsvistelsen var riktigt trevlig den med. En främling jag träffade hade jag så många gemensamma vänner med att vi blev vänner vi med. Han var rätt skojig men påminde lite för mycket om mig själv för att det skulle bli äkta kärlek. Dessutom hade han en vacker flickvän i Gbg och en inte flickvän men "vän" som var flicka i famnen och det hade inte jag. Dessbättre uttalade han mina vänner och kollegors namn Kultiration på engelska "kultirejtiån" så jag fick väl någon slags poäng jag med till slut.

Inte för jag förstår hur det gick till men efter stängning satt jag plötsligt shotgun i en taxi med två norskor och en körsångerska på väg till efterfest på en veranda. Här blev det först Plantation och allsång vilket gick över i Plantation och bastu. Rom i bastun är ju en helt lysande idé. Den smakar ju som bastun känns. Annars tycker jag bastu är komplicerat. Jag uppskattar verkligen inte att bli upphetsad om jag inte får följa upp det hela. Det kan göra mig snudd på personlighetsförändrat grinig. Att jag dessutom tycker att 90 % av alla kvinnor och 25 % av alla män är ganska sexiga redan när de är påklädda gör ju att min tillvaro blir ganska knepig.
Hå hå ja ja...

När så gryningssolen stigit upp och blivit vanlig sol istället för grynings vinglade jag in på hotellet, sköt upp utcheckningen till kl. 15 och självdog. Stort tack till Gode Herr Sahlberg (bilden) som stod värd för dagen. Även tack till Gode Herr Tishner som stod för eftersläckare och sauna. Hit återvänder jag gärna!

Lambo!

Jag har upplevt att min luff hittills varit kanske en aning för sansad för att den ska vara intressant att läsa om. För att garantera ett slut eller i vart fall ett avbrott i detta begav jag mig således till studentstaden Uppsala. Jag har hittills aldrig upplevt en fredag eller lördag i denna stad som inte slutat i någon form av dekadens. Så ej heller denna gång.
Väl ankommen till staden blev jag mött av två skäggiga herrar med mustig uppländsk dialekt och varsin bira i handen. De inkvarterade mig på höskullen (Hotell Uppsala) och bjöd sedan in mig på middag.

Som sig bör i studentstäder bjöds det helt sonika på spaghetti och köttfärssås och till detta en ljus lager från Spendrups. Det fanns Sambal i såsen vilket gav den i vanliga fall anonyma rätten en angenäm hetta och fyllighet. Till kaffet blev det grogg och cigaretter på balkongen och det var så avspänt att jag alldeles glömde bort att jag faktiskt skulle uppträda eller vad man ska kalla det. Smågrymtande fick vi snällt resa oss och dra oss bortöver till Ekonomikum. Vad fan är det för namn på en park btw?

Här hade det trots den oerhört korta varseln samlats ett gott litet gäng i det regnvåta gräset och från att vi anlänt blev det fler och fler allteftersom. Jag vill påpeka att både i Värmland, Dalarna och Uppland har regnet öst ner i flera dagar men plötsligt givit vika och låtit solen titta fram just när jag anlänt. Jag säger inte att jag kan styra vädret. Jag säger å andra sidan inte heller att jag inte kan det. Spelningen påminde mycket om mina vallgravsspelningar på medeltidsveckan. Lite stökigt, aningen för mycket allsång och enormt varierad publik. Några ölsnyltande fjortisar, lite klassiska Lokelyssnare (gissa vad det är), en farmor och några småbarnsföräldrar. Önskelåtar för hela slanten och ut med hatten. Glöm det där med fattiga studenter! Uppsala tömde fickorna i hatten och efteråt kunde jag lyfta ur slantar och presentkort till ett värde av uppemot 100 kr/person! Det ska sägas att det var främst en donator som var extra generös och att fjortisarna stack när jag började prata om hatten men likväl kan Uppland verkligen klappa sig självt på axeln vad det gäller givmildhet.

Fortsättning följer...

fredag 18 juni 2010

Ny rutt

Saker förändras ju såklart när man inte har huggit sin resplan i sten eller skrivit ner den på ett papper eller överhuvudtaget engagerat sig särskilt mycket i att göra en. Nå!
Jag är nu på väg till Uppsala och om vädret tillåter ska jag spela i något jag tror heter Ekonomikum vilket kanske är parken där Första Maj-tåget utgick ifrån. Bor du i Uppsala har du antagligen bättre koll än jag själv.

Sen visade det sig att jag har möjlighet att dra vidare imorgon Lördag till ytterligare en ort efter Läggesta/Mariefred. Jag kommer vara ledig vid 22-23 och tar mig gärna någon mer stans. Det är ju trots allt lördag.

På tisdag blir jag också ledig vid ungefär samma tid eller kanske lite tidigare. Denna gång är jag dock i Säffle och vet inte om jag lyckas resa vidare förrän dagen därpå. Är det någon som vet hur man bäst bör leva i Säffle en tisdagkväll tycker jag man gör klokt i att meddela detta.

Hem till Dalom!

Att jag är en erkänd internationalist och blev kallad för Landsförrädar-Loke på högstadiet hindrar mig inte från att känna patriotismen pocka på emellanåt. Då gäller det såklart guds förlovade rike Dalarna och inget annat. Även om jag kanske inte bott i landet på 14 år så slås alltid en särskild sträng an i hjärtat då jag rullar in i Dalom. Saken gjordes ju inte sämre av att jag denna dag luffade förbi den idylliska Gammelgården i Rättvik.


Jag blev hämtad i en fallfärdig, kan det ha varit Opel, av Goda fru Planman som stod värdinna för dagen och satt snart i anrik miljö och åt traditionell tutul. Att detta skulle bli en gastronomisk resa hade jag inte väntat mig men jag gläds desto mer. En kall med Gustafskorv och en varm med chevre, valnötter, honung och ruccolasallad. Helt enormt och kickar stjärt på vilken crepes som helst sju dagar i veckan. Till detta Hallonsoda från Mora Bryggeri. Jackpot!

Spelningen blev inramad av en suverän naturlig scenografi och mer sekelskiftesnostalgi än så här kan jag nog inte räkna med i mitt jordeliv. Fick till och med tillfälle att spela fiol under konserten och upplevde ett sånt genuint gemyt att jag återfick min dalska orginaldialekt av bara farten. Hade lite ångest över att min repertoar är så präglad av storstadsångest och betongrealism och oroade mig för att jag skulle kontrastera lite väl hårt mot omgivningen. Naturligtvis hade jag som vanligt underskattat min publik som inte bara tillät extranummer utan även fullständigt körde över Värmland med ett snitt på c:a 48kr/person i hatten. En får tacke!

Om man vet vem jag är mer än som artist känner man till mitt behov av rörelse och aktivitet. Min ivriga, rastlösa ådra (läs: DAMP) och oförmåga att bara vara stilla i nuet. Men här fick jag om inte hela aftonen så i alla fall några stunder av vad man kanske kan kalla harmoni. Jag känner mig hemma just i resandet. I mitt rent fysiska "hem" känns det alltid som att jag borde uträtta. Att jag borde vara produk - adminsistra -krea -aktiv. Den känslan släpper mig ofta när jag är på resande fot. Särskilt i såna här miljöer.

Natten bjöd på vansinnesåska vars knallar påminde om att soundchecka baskagge på rockfestival och eftersom jag är allergisk mot åska blev det inte så jägarns mycket nattsömn. På morgonkvisten drog Tor vidare men då satte herrar gräsklippare igång utanför fönstret. Festligt hur det kan vara ibland. Tur då att Goda Fru Planman hade gräddat våfflor till frukost så att man återfick humöret i ett nafs. Stort tack till värdinnan och hennes två drängar David och Douglas och hoppas på snart och kärt återseende.




torsdag 17 juni 2010


Åh, jesus vilken flashback från gymnasietiden i Falun. Bitterljuva nostalgi.
Här stannade Swebussen då med och man fick springa ut i 5 minuter och puffa i sig två cigg innan man puttrade vidare ytterligare 7 timmar mot Göteborg. Poäng till den som gissar var jag är.

För övrigt är det nästan kriminellt mot hela sporten om inte Spanien går vidare ur gruppen. Död åt fotbollsmördarna! Så... var bara tvungen att få det ur systemet.

Tack Värmeland du sköna

Tja, egentligen hade jag ju inte tänkt att jag skulle spela på scener under denna resa och när jag anlände till Ankdammen i Karlstad var mitt första intryck att jag kanske skulle hållt mig till den planen. Inte för att det var något fel på stället, inte alls. Det låg vackert beläget i hamnen med en stor uteservering och modellsnygg personal. Och det kanske det felfria som var just felet. Jag känner mig lätt lite obekväm i det skavanklösa och välputsade. Jag känner mig lite, kanske inte underlägsen men avlägsen.Till räkfrossan ska man ju ha en rågblond, gärna norsk ;), singalong-trubadur med solariebränna och syntetisk glimt i ögat som vet att man tar dubbelrefräng i Sweet Home Alabama oavsett stämningen i publiken. Inte en svartklädd underground-sångare med sliten kavaj och hatt, ja ni fattar. Att jag dessutom fick bygga ihop och ratta hela PA:t gjorde mig ytterligare lite kall i magen. Jag kan ju egentligen inte sånt. Jag är ju musiker inte tekniker. Det är som att ta för givet att en fransman förstår spanska.

Nå, PA:t gick att pussla ihop och efter att har ringt min bästis Domar´n och fått teknikråd några gånger så lät det också och genom en kombination av mina ninja-skills och det faktum att jag har Sveriges bästa supportrar så blev det en riktigt trevlig liten konsert. Inte bara de som hört mig förut lyssnade utan även Sex and the City-tjejerna sneglade uppskattande åt mitt håll genom vinglasen. Som seden bjuder skickade jag runt en hatt och Karlstad kan verkligen klappa sig själv på axeln då det tackades för kaffet med i snitt c:a 22 kr per person! Synnerligen generöst kan jag som är gammal i gemet avslöja. Att jag sen fick äta årets hittills bästa gös och dricka Staropramen gjorde inte saken sämre. Från att ha stått och svetttats med kablar och kånkat stärkare omringad av semesterlulliga och småflinande seglare satt jag plötsligt med en god slant på fickan, mumsade på gräddkokta kantareller och signerade skivor och skrev autografer. Krögaren Peter och Ankdammen? Oh Yeah! Om det här eller motsvarande representerar den allmänna luffen kommer jag aldrig knalla hem igen.

Fortsättningen av aftonen blev ganska stillsam. Värdinnan för dagen visade mig till ytterligare en uteservering där vi satt ett litet sällskap och pratade dieter, frierier och dyra viner som gått till spillo på karaktärslösa efterfester.
Det är slående hur krogtätt Karlstad är. Barerna ligger bokstavligen vägg i vägg och uteserveringarna avlöser varandra. Stadskärnan är som ett komprimerat och gemytligare Avenyn eller som Tokyo fast en miljondel så stort, värmländskt och utan neon. En annan slående sak är hur fint det är med par som är uppriktigt kärleksfulla mot varandra även efter att den första nyförälskade vågen har lagt sig. Till dessa par hör mina värmländska värdar; Goda Fru Tväråna och Gode Herr Hjalmarsson. Tack för att jag fick luffa förbi och för att ni är så fina mot varandra. Det värmer i hjärtat. Forsätt så så kanske jag skiter i att utmana Jepson på MMA.

onsdag 16 juni 2010

Efter lite sedvanligt tågkrångel är jag snart framme i Karlstad. Jag har flera och lite blandade minnen av denna stad. Mitt första är min militärmönstring och den avskydde jag genuint. Jag tycker generellt inte om miljöer med bara män. Särskilt inte unga män. Jag gjorde mitt allra sämsta och ljög som fan för psykologen men blev ändå placerad som plutonbefäl för fjälljägarna. 15 månader i Abisko. Lyx! Ni av dagens ungdom anar inte hur lyckliga ni är som slipper det där eländet.
Ett bättre minne från Karlstad är när jag för några månader satt rastlös och trist i Gbg och helt enkelt frågade på FB vad jag borde göra den stundande helgen. Jag fick en hel del svar och någon dag senare satt jag på en examensfest i Värmlands huvudstad bland fullständiga främlingar, drack cider och pratade om motorer. (Jag kan inte ett skit om motorer men fattade när jag skulle verka imponerad) Jag hade oerhört trevligt och roades i hemlighet av hur värmlandspöjkarna började prata mer och mer dialekt ju längre kvällen fortskred.
Jag tycker alla dialekter på jorden är vackrast när de talas av tjejer förutom just värmländskan. Där föredrar jag männen. Jag tänker inte ett skit på Hajk och Smala Sussie utan på Fröding, folkmusik och min bästis Conny-Brandman. Kanske är därför. "Ho köm ju å la sä hos mamma å mäj" Ho ho ho!

En sista iakttagelse är att Grums tyvärr inte alls har den stadsslogan jag trott eller kanske snarare hoppats på i alla år dvs. "Mums! Grums!". Den rätta sloganen är "Så mycket mer" och iom att det första man ser när man rullar in i orten är ett gigantiskt pappersbruk så får man väl nästan hoppas att det stämmer.

Jippie, jag är på väg!

Då jag inte kommer komma hem på några veckor och dessutom ska uppträda på två olika festivaler är det klart att packningen, som mest består av skivor och merch, blev lite överdriven. Tur att jag varit duktig med gym-bollen och att Far avlastar mig imorgon i Rättvik annars hade det blivit en krokryggad luff.