Raj raj i Rålis

Nämen ser man på? Det finns ju faktiskt mysiga parker även i Sthlm. Rålambshovsparken heter en av dem och inte Rolandshovsparken som jag länge trodde. Här satt, låg, freesbee-ade ett soligt litet sällskap när jag några timmar senare än utlovat kom snubblande. Det bjöds på hemmagjord taco eh... eller var det jambalaya, och frisk pilsner. Detta blev exakt en sån picnic-spelning som jag hade efterlyst. Oerhört avspänt med både bekanta, nya bekanta och främlingar i samvaro.

Jag spelade tre låtar, körde lite quiz (jag är en grym quizmaster och kommer falla tillbaka på det ifall artistkarriären går åt snoken) och varvade det med lite gott att äta och dricka. Efter ett par vändor var mitt "officiella uppträdande" över. Detta gjorde dessbättre inte att folk gav sig av. Vi fortsatte med att leka iPhone-leken (Fat Booth är fortfarande roligt) och improviserade sånger. Jag hittade en pojk som jag ska göra till flickidol av och sno på varenda öre. Han verkade helt cool med idéen och konsekvenserna. Hå hå ja ja... dagens ungdom. Skymningen föll över Fridhemsplan men vi satt kvar och blev besökta av både trevliga och otrevliga fyllon. Jag som hade trott att jag skulle sitta tills det blev kallt konstaterade i värden Gode Herr Jiveskogs sällskap att det ju aldrig blev kallt. Vi hann komma till det härliga tillstånd där man börjar prata "allvar" innan vi framåt småtimmarna packade ihop och drog oss hemåt. Stockholms Finest!

P.s Mannen på bilden är inte värden för aftonen utan Unge Herr Fiffel. En god vän och vapendragare sedan gammalt. D.s

Marteenage!

Torsdagaftonen fortsatte på ett nästan nostalgiskt vis. Värden körde generöst in mig till Stockholm Central där min tidigare nämnda bästis Martina Nilsdotter väntade med en blomsterkvast och en röd cykel. Blommorna var inte till mig utan till henne då hon firat skolavslutning med sina elever.

Martina och jag går lååångt tillbaka. En gång i tiden blev vi kära i varandra fast hon var tillsammans med min bästis. Jag var hyfsat rakryggad och sa väl i alla fall typ som det var till kompisen och sen var vi inte kompisar längre. Däremot blev jag och Martina ihop men eftersom hon var en sån "ung och singel tjej i storstan" så ville hon inte vara tillsammans med någon alls utan bara ha obskyra överenskommelser och då blev jag sur och gjorde slut med henne. Sen blev hon ihop med min bästis igen och nu är alla bästisar med alla. Väljer jag att tro i alla fall.
Denna episod i mitt liv inspirerade dock inte till "Han och Alexandra och Jag" då den sången redan var skriven. Däremot har jag fått massor av inspiration av Martina i övrigt och vi har haft sjukt skoj massor med gånger. Hon är glad, generös och kavat. Hon spelar både gitarr och piano och släpper snart sin andra platta. Snygg, smart och sexig. Och singel. Om jag inte redan hade varit kär i och tillsammans med henne en gång hade jag lätt kollat upp henne och kanske till och med raggat lite på henne. Det kanske du borde göra? Hon finns på http://www.myspace.com/nilsdotter.

Vi tog en södersväng som förr i tiden och hann med både gamla Carmen och gamla Kvarnen och hon försökte få mig att ragga på någon. Jag vågade inte ens pröva. Är inte det märkligt? Jag har inga som helst problem att ställa mig inför 500 främlingar och sjunga men att går fram och börja prata med en tjej jag inte känner tycker jag är oerhört läskigt.

Efter Hej hå och en halv flaska rom somnade jag på hennes soffa. Morgonen därpå vaknade jag till doften av hennes vederkvickande frukost och bara ett halvt dygn senare var jag på benen och satte av mot Rålambshovsparken. Mer om detta inom kort.








(Tycker du detta inlägg blev en smula för privat? Jo, jag kan nog hålla med och kommer säkert få massor av skit för detta men så är det ju med kära vänner. "Den man älskar bloggar man lite för utlämnande om" som det heter i Bibeln.)

Från Säffle till Sollentuna

Direkt som tåget lämnade Säffle station kände jag hur min andhämtning blev lättare. Huden fick tillbaka sin rätta temperatur och blodet kom upp i rätt tempo. Ta detta på rätt sätt; Det var inte Säffle det var fel på. Det var en kombination av att jag ytterst tveksamt var rätt artist på arrangemanget, avsaknaden av sysslor efter spelningen samt några tragiska och obehagliga bekantskaper i hotellbaren. Jag kommer inte ge upp stan men tills nästa gång ska jag vara bättre förberedd.

Snart nog mellanlandade jag hur som helst i Gbg vilket kändes oerhört främmande. När man bytt stad varje dag i en vecka vänjer sig sinnena vid att inte känna igen sig så jag tittade med helt nya ögon på den Kungsgata jag trampat och betraktat tusentals gånger förut. Dessutom hann jag med en lunch med min bästis Olivia Bergdahl så det var klart värt en snabbis "hemma" även om de mongoliska nudlarna lämnade betydligt mer att önska än sällskapet.

Kontraster mina vänner! Jag får aldrig uppleva dem så tydligt som när jag turnerar i allmänhet och luffar i synnerhet. Från de livsglada tonåringarna i Växjö till den ödsliga stämningen i Säffle och nu satt jag plötsligt och smaskade nygrillad chorizo i ett bostadsrätts-område omgiven av småbarnsföräldrar och deras föräldrar. Solen sken såklart och barnen plaskade i bassängerna. Det var som att jag blivit morfad in i min egen sång "Eldsjäl" fast med mindre torftighet och mera gemyt.

Det hade nog samlats närmare 40 personer i väldigt blandade åldrar och efter en överdådig presentation av Gode Herr Arvebro som stod värd för dagen blev det en mycket sympatiskt visstund i det gröna. Detta finns väldokumenterat då värden var en stor YouTube-entusiast och hade dyr videoutrustning på plats. http://www.facebook.com/reqs.php#!/video/video.php?v=10150212995235072. Hittar kanske en bättre länk men här har ni ett Fb-alternativ i varje fall.

Hatten gick varm och Sollentuna och Tegelhagen kan gratulera sig själva i att tangera Rättviks 55 kr /person vilket sänder dem upp på en delad förstaplats i Luffartoppen. Det blir goda märket på grindposten.

Tillfälligt Avbrott!

Denna tisdag fick jag temporärt avbryta luffen och åka till jobbet. Jag orkar inte riktigt beskriva vad detta innebär utan publicerar helt enkelt lite bilder från dagen och hur mitt liv brukar se ut när jag inte luffar. Tillbaka imorgon.

Uppvuxen i Växjö

En del småstäder får jag ruggiga vibbar av. Det handlar inte om människorna jag mött i staden utan är mer delikat, svårdefinierat. Som att det vilar en ondska över orten. Som att kraftlinjerna i urberget korsas under byn och skapar en skev och Silent Hill-artad atsmossfär. Vårgårda, Laxå och Värnamo är några exempel.
Växjö är dock exemplet på det motsatta. Redan första gången jag var i stan fick jag en starkt positiv känsla av orten. Kanske var det för att jag var på väg till Hultsfred, kanske för att jag hittade ett väldigt fint café med en fontän, jag vet inte, men sedan dess känner jag alltid lite extra lust när det blivit dags att åka till denna sydsmåländska ort.

När jag klev av tåget blev jag mött av Fröken Alva som tillsammans med några vänner skulle stå värdinna för kvällen. Hon betalade frikostigt min lokalbuss-resa mot ett klassiskt småstads-villaområde i stadens utkant. Planen att vara i Linnéparken hade ändrats till att vara "Hemma Hos" då Alva fruktade det hon kallade Växjövädret. Hon menade att trots att solen sken kunde det snart nog komma ett hällande regn. Lite som i Gbg med andra ord. Jag visste såklart bättre men valde att inte protestera.

En bussresa senare möttes jag av Unge Herr Julius och Fröken Carro som tillsammans hade tagit initiativet att bjuda in mig. Grillen var redan igång och snart serverades jag marinerad kycklingfilé med potatis och grönsallad samt gräddfil vilket fungerade väl som kompletterande sås till kycklingen.

Det här var kanske min raraste publik på luffen so far. Fröken Alva och hennes vänner gick på estetgymnasiet och efter att ha pratat med hennes mor i telefon förstod jag att det inte var första gången som min röst hade hörts i hemmet. Med andra ord var entusiasmen i sällskapet väldigt varm. Jag blir alltid rörd men också lite skrämd av att ungdomar jag aldrig mött faktiskt lyssnar på det jag skapat. Jag vet ju så här i efterhand inte om jag är "Bra För Dem" så att säga. Men å andra sidan kanske det inte är mitt ansvar heller.

En taskig sak med att vara tonåring som jag blev påmind om av sällskapet är hur lite pengar man har. Det gäller hela tiden att prioritera och spara och hitta gratisalternativ. Det är rätt skevt om man tänker på hur mycket lust man har när man är 16. Senare i livet slentrianslösar man ju lite till mans och köper onödiga statusprylar för summor som en tonåring skulle ha kul en hel sommar för. Eller... inte jag alltså. Jag lägger alla mina pengar på vin, kvinnor, män, solrosor och sång. Resten kalasar jag bort.

Efter att ha tagit en lite bekymrad titt på Växjös nattliv en måndag och som hastigast träffat en bekant blev jag inkvarterad i en lånelya. Dagen därpå bjöds det på frukost med fröknarna och sedan var det dags för en inte helt välkommen paus i Luffen. Mer om detta i nästa inlägg.
Tack till alla er som tog mig till och var med på Julles veranda. Det var ett bra och kanske modigt initiativ. Tror inte jag själv hade vågat det i er ålder. Hoppas vi ses snart igen.


P.s Solen fortsatte såklart att skina resten av kvällen och jag konstaterar nu att jag bytt landskap 7 gånger på lika många dagar och att solen varit en trogen följeslagare. Om denna trend inte bryts kommer jag börja fakturera landstinget i den län jag kommer till. Alternativt starta en kult. D.s

Småländsk Söndag

Efter en god natts sömn vaknade jag fullständigt uttorkad och jävlig då jag slagit på det elektriska elementet på max och sedan glömt att skruva ner det. Jag blev dock snabbt återfuktad då det var friskt och kyligt ute på balkongen. Min sörmländska värdinna jobbar som PT/dietist/motivatör eller helt enkelt med att vara väldigt nyttig (på bilden bredvid tallriken ligger hennes medalj från Sthlm Maraton) så efter flera dagars slackeri blev jag äntligen uppmanad och motiverad att genomföra ett någorlunda gediget träningspass. På detta följde GI-lax med potäter och körsbärstomater samt Paraguay-Slovakien på TV. Ja, idag var det söndag och sabbaten ska ju som bekant helgas. Även av luffare. Således fick gitarren vila och ge rum för mer robusta sysslor som träning och fotboll.

Söndagen skulle dock i första hand spenderas i Småland. Jag hade siktet inställt på Växjö när jag drog mig till minnes att jag på färden dit skulle traska förbi Goda Fru Carlström på Solbacka. Hon brukar alltid vara generös med både sovloft, mat och dryck. Klart värt att passera. Herrgården ligger ute på den Småländska landsbygden omgiven av gödseldoftande åkrar, silverglittrande sjöar och lummiga lövträdsskogar. Man förstår att den där tanten Lindgren kunde knåpa ihop ett och annat romantiskt om hon växte upp i slika miljöer.
Till min glädje var Frun hemmavid och nog kunde hon erbjuda en bit mat och härbärge om jag högg ved följande dag, ett erbjudande jag naturligtvis nappade på. En får ju inte vara rädd för lite handarbete.

Dagens lilla funderare i familje/föräldra-debattten:
På Solbacka finns två honkatter. Den ena dödfödde sin enda unge för några månader sedan medan den andra födde två friska små trollkatter någon vecka senare. Snart nog började kissarna snart att dia även från den barnlösa honan som alltjämt hade mjölkproduktionen igång sedan sin dödfödda. Den biologiska modern såg inget problem i detta utan välkomnade assistansen och nu lever de alla fyra oerhört harmoniskt och kärleksfullt tillsammans. Ungarna behandlar båda sina "mödrar" på samma sätt och de solidariska honkatterna vårdar och värnar om både varandra och sin familj med jämbördig omsorg.

Jag ska erkänna att mitt luffande hittilss varit nästan oroväckande enkelt och snudd på flärdfullt. Som att det skulle komma någon form av kompenserande katastrof. Förhoppningsvis fungerar inte universum så men det hindrar en ju inte från att oroa sig i onödan. Nå, denna söndagkväll och natt kunde jag först tillgodose mig en utsökt kycklinggryta med banan, ris och en kraftig argentinare. Senare om aftonen fick jag låna gårdens jacuzzi i vilken jag avnjöt melon, druvor, dyr choklad, fransk ost och ytterligare rött och rosa vin.
"Se på luffarn som ligger i bubblet. Se på luffarn som flyger Buisness class". Och ni som tycker att jag fuskluffar kan dricka ert försurade källvatten och gnaga på era skogaholms-Limpor bäst ni vill.
Jag tycker att jag luffar bra.
*Fet jävla jättesmiley med varg-grin och tryffel runt munnen*

Natten blev lång och väldigt sympatisk tills vi framåt småtimmarna gick till bädds. Mindre sympatisk var dock Carlströmskans väninna som efter att jag snuttat kudde i 3,5 timme tokbankade på dörren och gick in i mitt sovrum halvt vrålandes hur kul det är att väcka folk. Man kan ha hela det latinska alfabetet, halva det grekiska samt ett par runor i bokstavskombinationer men borde ändå fatta att den sortens humor är lika lustig som det är att förneka någon vård, dra in ett socialbidrag för en tvåbarnsmor i förorten eller att skända kyrkogårdar. Man gör det "för att man kan" och resultatet blir att någon blir skitsur. Grattis!

Jag lyckades dock somna om efter någon timme och vaknade först fram på eftermiddagen. Till min stora förvåning och illa dolda glädje hade Goda Frun själv utfört det handarbete jag lovat ta hand om och efter ännu ett gott mål mat med pepparkryddad skinka, honungsyoghurt och kaffe på nymalda bönor var det dags för mig att lyfta på hatten och luffa söderöver mot nya äventyr.

Det blev en inte helt planerad fortsatt resa från Läggesta. Sent om sider kom ett erbjudande om sommarstuge-häng som jag helt enkelt inte kunde motstå. Sommarstugan låg i krokarna av Katrineholm och efter en mellanlandning i Eskilstuna där jag konstaterat att man inte kan äta något i stan efter kl. 22.00 (Hur fan överlever ni? Drar ni till parken Zoo och gnager gnu?) blev jag upplockad i en röd liten bil och körd till Max. Nej, jag tog ingen bild på min burgare. Tror ni har koll på dessa.

Klockan var väl runt midnatt när vi anlände till den naturskönt belägna stugan. Solen hade precis vänt och de första tecknen på gryning kunde skönjas. Det var så tyst att man kunde höra sin egen tinnitus och över sjön drog älvslöjorna fram och åter.

- Tror du spoven jag körde på klarade sig? frågade Goda Fru Eriksson
- Nej, den dog. svarade jag.
- Är du säker? Jag tyckte det verkade som att den flög vidare.
- Den dog.
- Men...
- En spov i den storleksordningen väger uppskattningsvis 150 gram. Den fick en date med ett 500 kg tungt metallföremål som rörde sig i 70 km/h. Det motsvarar ungefär att du skulle skalla en rymdfärja. Den dog.

Spovmord eller inte så började snart resten av skogens fåglar att sjunga för oss och lördagnatten blev en välbehövlig, vacker och synnerligen avslappnad kontrast till härjet i Uppsala och surrealismen i Läggesta.